Idag har jag lärt mig något nytt. Jag vet vad det betyder när man går runt och väntar på något som aldrig kommer, en känsla av att något fattas, som inte går att hitta. Matte säger att det kallas sorg. Det är tungt att bära. Inte ens jag orkar fast jag försöker. Min “bror” hästen är borta, han finns inte mer. En morgon åkte vi tidigt till djursjukhuset och han var väldigt orolig, jag kände hur han rörde sig därbak i lådan efter bilen. Det visade sig att han hade ont i magen. Det var förfärligt. Vi var flera timmar på sjukhuset. Jag satt mest i bilen och för varje gång de hämtade mig blev de allt ledsnare. Till slut åkte vi hem utan honom. Sedan var det mycket skrik och tårar, sådant som rinner ur ögonen, Mattarna. Det verkar finnas i outsinliga mängder. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med Matte A, jag håller mig tätt intill, ligger på foten och lägger tassen på låret. Jag tror det hjälper. När vi så småningom åkte till stallet och den tomma boxen, kom alla fram, mest till Matte A och kramade henne. Då sprang jag genast dit, trängde mig emellan och lade mig på hennes fötter, likt en sköld.
Jag har förstått att sorg tar tid, den här saknadsklumpen får inte rum någonstans, det väller över hela tiden. Jag vet var han är, vår Häst är nu men jag tror inte Mattarna förstår. Jag försöker berätta att han har det bra. “Jag tar hand om er nu”, säger jag. “Jag har ingen rosa mule, istället en svart nos men jag är bra på att trösta och jag är den som orkar bära tiden åt er.”
/Polly
