I lördags var det julafton en gång till. Ibland blixtrar Matte till och hittar på väldigt trevliga saker! Först var det inte så roligt, vi fick åka buss och sedan tåg för att hamna på hemska centralstationen i Göteborg. Hur kan människor välja att finnas till på ett sådant ställe? Hur många står still? Man ser bara en massa ben som flyger förbi med jackan eller byxbaken efteråt. Men jag är väl en riktig lantis..gillar inte stan…Vi kämpade på med en buss till (hur många hundar får stå ut med en Matte utan körkort? Jag känner inte en enda förutom mig..) och till slut kom vi fram till en skog. Där träffade vi andra hundar och deras människor som jag lekte med (inte människorna). Det var särskilt skojigt med en långhårig kille som hette Oliver (förlåt Alfons…). Jag tycker det är fräckt med killar som har hårspännen, jag menar, hur kul är det att se världen genom en svart, tovig gardin? Han gör helt rätt. Stand up for your rights!!
Sedan fick jag förstås sitta och vänta. Jag får alltid vänta när vi är i skogen. Visserligen blir det underbart roligt när jag väl får spåra men det är så himla tråkigt att sitta bunden vid ett träd. Jag grävde en grop under under tiden. Äntligen fick jag på mig selen och svischade iväg, jag älskar att spåra, särskilt BLOD, det är så roligt att jag nästan får hjärnsläpp och för en gång skull är Matte helt tyst. På slutet hittade jag en rådjursklöv minsann, som jag bar själv ända till lägret. Fantastisk prestation om jag får säga det själv. Nu bar sig Matte riktigt illa åt, det var ruskigt pinsamt. När hon trodde att jag inte såg bytte hon ut klöven mot ett vanligt, taskigt märgben. Hur sniket är inte det på en skala? Jag grävde ner det och hoppade och skällde riktigt mycket när hon gick iväg och lät mig vänta igen. De andra människorna gjorde inte så mot sina hundar. Jag fick skämmas rejält!
Andra spåret var längre och där blev det lite vimsigt en stund, för jag kände att min klumpiga Matte tappat klöven och sedan var tvungen att gå tillbaka (Oops! Bakspår gillar jag inte…) och hämta den. Vissa lär ju sig aldrig. Hon glömde förstås också att markera både början och slutet med en snitsel, det gör hon alltid. Fast jag hittar ändå, det är liksom det som är grejen med att spåra. Den här klöven fick jag behålla så den åt jag raskt upp på två sekunder, med päls och klöv och mums va’ gott det var! De andra i lägret tittade lite märkligt på mig. -Åt hon upp hela, sa dom. Vad trodde dom? Att jag skulle bära hem den, lägga den i korgen och titta på den? Skulle inte tro det, vegeterian-mattarna hade bara börjat skrika. Vi delar inte samma syn på detta, tyvärr. Matte är ändå rätt bra som släpar runt klövar i skogen för att jag skall ha kul i tio minuter. Vi packade ihop och fick skjuts med Oliver till stationen. När vi äntligen kom hem var jag helt slut. Det tar på krafterna att åka kommunalt och blodspåra.
/Polly
Vi har haft påsk hos oss. Mycket fjädrar och blommor och jag fick en sorts ”boll” som jag genast bet sönder. I den fanns det överraskande nog torkad fisk och rökta muskler! Voff!!
Sedan har vi varit hos Farmor (= köttbullar och korv) och Mormor(=laxrester på fat med något tovigt grönt, som jag faktiskt spottade ut). Ibland är det sådana här helger med mina människor. Alla skall plötsligt hälsas på och det (till min stora glädje) äts väldigt mycket. Efteråt blir de onormalt stillsamma och sänder ut massor av lugnande signaler (varför förstår jag inte) i form av suckar, stön och gäspningar. De tar sig också på magen, särskilt Husse. Då brukar jag viftamedkännande på svansen och lägga huvudet på hans knä.
Det verkar hjälpa.
/Polly
Herregud, idag var det dags för den hemska duschen igen. Jag försökte klättra över trappgrinden men hann inte för Matte kom genast efter. När hon lyckats släpa in mig i badrummet (jag gjorde mig extra tung och oformlig men det hjälpte inte) testade jag att klättra upp på diskbänken men det var lite krångligt. Till slut var det bara att acceptera detta övergrepp. Är det verkligen tillåtet (enligt Djurskyddslagen) att kränka en familjemedlem på det här sättet? Måste ringa David Selin och kolla vad som gäller…
/Polly
Idag skall min kompis Kato åka hem. Han kom plötsligt hit för tre veckor sedan och skulle ligga i min korg, äta mina på mina tuggben och dela mina Mattar och min Husse. Först sa jag ifrån rejält när han tog mitt ben, men herregud, man får ju vara lite schysst. Vem orkar vara grinig i tre veckor? Inte jag i alla fall. Jag är faktiskt en synnerligen glad hund. Det har varit trevligt att ha någon att leka med hela tiden. Särskilt roligt är det när vi drar i varsin ände på min gamla boxarhandske. Han är jättebra på att leka så länge jag inte har halsband på mig. Då tar han tag i det och tror att jag skall gå fot. Hjälp…men han kommer från stan..där stressar de ju fram o tillbaka hela tiden..Säkert därför han har så fasligt bråttom när vi är ute och promenerar. Han får gå i koppel men jag får vara lös för de stannar hela tiden upp, Matte tycks vänta på att han skall vända på huvudet. Verkar tröttsamt. Jag nosar runt eller hoppar upp i en stor kruka. Ibland får man godis när man gör så.
När han har åkt skall jag vila upp mig, är lite öm i den halva schäferkragen. Jag har lite ont i magen också. Jag måste ju äta dubbelt så snabbt ifall Kato vill ha det jag har i skålen (han har visserligen samma men man vet ju aldrig…).
/Polly
